Jag hade arbetat som springschas i en livsmedelsaffär i Långsghyttan under några år, och sparade pengarna, och reste till Stockholm, som 16 åring, för att se bl.a. finalen som kom att bli mellan mellan Sverige-Brasilien. Jag bodde ensam på ett hotell i klarakvarteren. Jag och en kamrat, som bodde hos en släkting i Stockholm, hade ståplatsbiljetter och stod på läktaren bakom där Nils Lidholm gjorde 1-0 till Sverige. Vilken lycka att få vara med om detta ögonblick, att uppleva jublet. Tyvärr så vände matchen men alla de brasilianska spelarna, med Pele i spetsen, har för evig sin plats i mitt minneskartotek. Vem törs skicka sitt 16-åriga barn idag på en dylik tillställning, ensam i kungliga huvudstaden ? Ett sådan finalminne i svensk fotbollshistoria kommer av och till fram än idag, och kommer aldrig att glömas.

Jag minns finalen 1958 som igår. Trots att vi "bara" fick silver är det ett fantastiskt minne!

I slutet av 50-talet, troligen 1959, såg jag allsvenska matcher som 14-åring. Jag hade med ett antal släktingar som arbetade hos Konsumbagaren. De levererade brödet i sina skåpbilar till Råsunda-kioskerna. Jag kom in gratis på matcherna via brödbilarna där jag satt i ”skåpet” bland allt bröd (ja, bullarna smakade också bra).

Sverige-Västtyskland, VM-kval (1-2). Stort för en 12-årig grabb från Skövde att få komma till Råsunda inför rekordpublik (52 943) och bara se matchen.

Inför 49 000 åskådare spelar Sverige oavgjort mot VM trean Portugal med Eusebio med i laget. Ingvar Svensson kvitterar Portugals ledning me matchens sista spark.

Sverige-Frankrike, 2-0. Ove Kindvalls två magiska mål i kvalet till VM 1970.

Landskamp 1-0 1973 mot Brasilien, en underbar match.

Match med Stockholmsalliansen mot New York Cosmos med Pele 1974, härlig sommarkväll och Pele i toppform och han gjorde två mål. Janne Sjöström än vassare – med tre mål! Slutresultatet blev 3-2 till Alliansen. Oförglömligt när Pele kom in i omklädningsrummet efter matchen och överlämnade en minnesplakett till mig, stort som tusan. Det var bättre förr – leve Råsunda!

När vi i IFK Göteborg vann en cupfinal mot Öster med 3-2 veckan efter UEFA-cupvinsten mot Hamburg 1982.

Svenska cupfinalen 1982, Jitex-Sunnanå, 2-1.

Sverige-Västtyskland, 2-2 VM-kval. Mats Magnusson kvitterar ´på övertid, läckert framspelad av Torbjörn Nilsson.

Utan tvekan min allsvenska debut för AIK mot IFK Göteborg 1990, stort!

Hemma-EM 1992, hela turneringen var fantastisk.

1) När jag som liten grabb fick följa med pappa och se VM-finalen 1958 mellan Sverige och Brasilien, 2) När jag som spelare var med och besegrade Frankrike med 2-0 i oktober 1969 och blev VM –klara till Mexiko 1970, Ove Kindvall fick Bragdguldet 3) EM-slutspelet 1992 när vi gick till semfinal efter att bland annat ha vunnit vår grupp.

När luften försvinner från arenan i förlängningsminuterna och Aspers räddning på mållinjen. Kan fortfarande känna hur det var när alla drog efter andan och det blir knäpptyst under någon microsekund för att sekunden senare höra en stor lättnadens suck. Ytterligare några sekunder senare blåser domaren av matchen. AIK vinner lite oväntat SM-Guld och lyckan är fullständig.

Vi hade jobbat som publikvärdar under några år, jag och min blivande man och AIK var en central del i våra liv. Inte bara en gång hade vi skojat om att vi skulle gifta oss på Råsunda och det var nog något vi gärna gjort också om inte våra familjer hade haft något emot ett sådant arrangemang. En kall kväll i februari kom mannen i mitt liv och hämtade mig på jobbet men styrde inte genast hemåt. Istället stannade han sin gamla risiga Saab utanför Råsunda och trollade fram en jättebukett med rosor ur bakluckan. Nere på ett knä förklarade han sedan att han ville fria till mig på Råsunda men han kunde inte vänta tills det var öppet. Under en skylt med texten "Norra" tackade jag sedan, med tårarna sprutande, ja till att bli hans fru. Nu har vi varit gifta i tolv år. Mycket har ändrats, vi har växt upp, flyttat oss från Norra, via Östra till familjeläktaren i och med att vår dotter, Aline Iris Katarina, föddes 2009. Det som alltid består är känslan. Glädjen, ångesten och glöden som det innebär att älska ett fotbollslag. Och jag kommer att sakna Råsunda.

När vi slog publikrekord för damfotboll mot Schweiz 2002. En fantastisk känsla med skrikande ungdomar runt planen. Dessutom hjälpte Hanna Ljungberg med att jag fick ett par skruvdobbsskor som jag faktiskt sedan hade i hela tio år!

Cupfinalen Umeå-Malmö 2003!

Matchen mot Schweiz 2002 givetvis, cupfinalförlust mot UIK 2003.

EM-kvalmatchen mot Spanien 2006 där vi vann med 2-0 efter en fulländad taktiskt genomförd match.

Förutom alla matcher i EM92 är det HIF:s cuptriumf 2007 som var första pokalen på bra länge (sedan guldet 99) så det värmde ordentligt en kylig höstkväll med röd-blåa segertoner över Råsundas läktare...

AIK möter Häcken i semifinal i Svenska Cupen. Seger skulle innebära final på Råsunda. Gnaget spelar väldigt bra och tar ledningen med 1-0 tidigt och kontrollerar matchen. Men i sista minuten kvitterar Häcken och tvingar fram en förlängning. Där gör Häcken 1-2 på en kontring och vipps så verkade det som om finaldrömmarna var krossade. Men i 188:e minuten nickar Nils-Eric Johansson in kvitteringen på hörna. På tilläggstid får också AIK en straff. Fram går dittills 100 - procentiga Markus Johnsson. Och sätter 3-2 i 122:a minuten. Precis efter blåser domaren av matchen, och alla på plats fick ett minne för livet.

AIK vinner SM guld & Svenska Cupen. Tjernström är min stora förebild och dan efter hade vi match och då gjorde jag ett exakt likadant mål!

På näthinnan sitter ju matchen mot Holland oktober 2011 när vi säkrade EM-platsen i Ukraina/Polen och Olas avgörande mål som blir sista tävlingsmålet för Sverige på Råsunda någonsin. Men även cupgulden med AIK.

Mitt bästa Råsunda-minne är när Sverige tog sig till EM 2012 genom att slå stora, starka Holland på Nationalarenan. Kim Källströms frispark var perfekt, Sebastian Larssons straffspark var iskall och Ola Toivonens avgörande mål seglade in otagbart för Hollands målvakt. Fotbollsdramatik när den är som allra bäst!